Jag sitter där med min 5dagars gamla bebis och undrar vad som hände, jag kallsvettas, hjärtat slår så snabbt och tårarna sprutar. Jag stänger av mobilen och slänger den på sängen. Lillan kollar på mig och letar förbrilt efter mitt bröst, jag ropar på mamma som kommit upp från Stockholm för att hjälpa mig vid födelsen av mitt andra barn. Mamma tar Jamila och vyssar henne, själv går jag som en robot in i duschen och slår på vattnet. Det rinner så skönt över min kropp och jag känner hur tårarna blandas med vattnet och rinner ner i avloppet. Mitt hjärta slår saktare och värmen kommer tillbaka till kroppen. Tankarna rusar runt i mitt huvud och jag stänger av duschen och går ut i hallen. Mamma kommer emot mig och frågar vad som hände, vad sa din bror frågar hon! Jag kollar på henne och säger, vilken bror?
Denna fredag för snart 3 år sedan kommer jag aldrig att glömma, det var dagen då jag förlorade min store bror,
hur ska vi kunna prata med varann efter detta! En person som jag har sett upp till hela mitt liv, som har funnits där för mig, som har skyddat mig i det tysta!
Hur kunde det bli så fel, vad hände, hur kunde denna fredag bli så här?
Det hela började med en livlig diskussion mellan min far och Said på restaurangen och detta lede till att min bror ringde och skällde på mig, ord sa som aldrig borde ha sagts. I 3 år har jag nu burit på denna smärta och det har lämnat ett tomrum i mitt hjärta som nog är större än jag tror. Familjen påpekar ständigt hur jobbigt det är för dem att vi inte kan fira födelsedagar eller högtider tillsammans då jag och min bror inte pratar med varandra. Hur tråkigt det är att kusinerna inte får träffas och umgås. Jag kan förstå detta men har någon någonsin frågat mig hur det känns att vara utan sin bror, att känna att man inte gjort fel men ändå känna sådan smärta att tårarna ibland bara rinner nerför min kind när jag sitter för mig själv och saknar min bror! Det är faktiskt inte bara mitt fel och alla lägger det på mig att fixa detta, men min bror då?! Har inte han lika stort ansvar som jag, är det inte lika viktigt för honom att vi blir sams? Får ofta höra att jag borde åka och prata och be min bror om förlåtelse men hur gör man det när man känner att man inte är den enda som gjort fel! Hur kommer man förbi känslan av att känna " Värför måste jag vara den som ber om ursäkt". To be the bigger person, självklart det kan jag var och har varit den personen många gånger i mitt korta liv. Men vad händer om jag ber om ursäkt men inte han? Hur går man vidare? Kommer det bli som förut? Frågorna och rädslan är för många och har varit för stora för att jag ska orka ta itu med detta. Men jag känner att tiden är inne att fylla detta tomrum i mitt hjärta och lägga detta bakom mig. Så idag har jag kollat upp vart han bor och planen är att åka dit i helgen och se vad som händer.
Må den där uppe vara med mig och ge mig den styrka som behövs och även lyfta mig upp om det inte blir som jag hoppas! Once again I will be the better person and take back the control of my heart!!!
