Första delen av sitt liv så springer man mest omkring utan att riktigt veta vad man gör eller vart man är på väg. Man behövde inte hålla koll på särskilt mycket, det hade man ju mamma och pappa till. Man vaknade, åt frukosten som redan var uppdukad på bordet, klädde på sig de kläder som redan var tvättade och strykta, hoppade på cykeln som redan var betald och fixad. När man sedan helt plötsligt är "myndig" och skolan är över så får man klara sig själv, dock med viss hjälpa av sina föräldrar. Men nu måste man jobba, diska, tvätta, handla och komma ihåg viktiga möten själv.
Sedan händer det, man sitter där med en liten ängel i sin famn och bara tänker "okej, och nu då?" Vi går från att vara helt beroende till lite mindre beroende och så över en natt så ska vi ansvara för någon annans liv. Ibland känns det överväldigande när man står där i mataffären och försöker komma ihåg vad det var man skulle handla då lappen som man skrev ner allt på ligger kvar på skrivbordet på jobbet. Samtidigt så springer ena ungen iväg och tittar på leksaker medan den andra vill gå på toaletten. Man följer ena ungen på toa bara för att sedan komma tillbaka till leksaksavdelningen och upptäcka att den andra ungen är borta. Panik, springer runt som en yr höna, hittar ungen i famnen på en kvinna som tittar på en som om man vore världens dåligaste mamma som tappar bort sitt egna barn! Går tillbaka till kundvagnen bara för att upptäcka att någon har tagit självscannern! Sedan rullar det bara på dag efter dag, man ska inte bara hålla sig själv flyttande utan alla övriga i familjen! Hur kom det sig att jag helt plötsligt ska veta och kunna allt?! Ok jag har haft några år på mig att samla på mig olika kunskaper men detta var det ingen som lärde mig. Att hantera stress har jag gjort i över 7år inom resturangbranschen men då kunde man ju släppa all stress och ansvar när man lämnade jobbet för dagen. Nu måste man har koll på allt, i princip dygnet runt. Det är läkartider, föräldramöten, matsäck på måndagar, gympakläder på torsdagar och sedan tillkommer allt som har med jobbet och hemmet att göra. PUHHH!!! Har med tiden fått mer förståelse för föräldrar och då främst mammor som bara bryter ihop och känner att man inte orkar mer. Ok ja ibland känns det lite överväldigande och man undrar hur tusan tänkte han där uppe nu! Men livet rullar på och det mesta löser sig alltid och dagen som jag blev förälder är den bästa dagen i mitt liv.
Dock blir det nog inte 4 barn som jag alltid drömt om utan är mer än nöjd med de 2 små änglarna jag har!!
Till alla ni underbara föräldrar där ute; Ni är grymma!!!
